Allt kan hända! Verkligen allt, men det är svårt att förstå när man arbetar i sin ensamhet och just nu känns det som jag är långt ifrån att tjäna mitt uppehälle som bildskapare.
Kanske... eller också är det så att jag är närmre än jag någonsin kan ana. Sådant vet man inte före det sker, det kan komma plötsligt som en inslagen present på en vardag.
I min frustration när jag arbetar planlöst i ateljén lyssnar jag på "vinter i p1". Tack för detta program som med sina samlade visdomar får mig till eftertanke och att le.
Jag får veta att: om du springer lite mer än vad du gjorde dagen innan så slutar du snart som martonlöpare utklädd till Cleopatra, drickandes vin i medoc, Frankrike. Att pensionen fungerar bäst för konstnärligt utövande som verkar få en statlig mecenat i form av just pension. Jag får också höra en pipig röst förklara hur det är att vara så uppslukad av sig själv och det man gör att det krävs en assistent till minsta lilla göromål.
Jag nickar och ler instämmande och känner mig trygg i alla livsvisdomar där jag står i ateljén och målar.
I too shall run a marathon just by taking one more step then yesterday...
Kram
Mika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar