söndag 26 september 2010

Pija och dom andra...

Korta versionen:

Mässan var och är fucking fab! Pija Lindenbaum fantastisk kvinna som är väldigt liten, massor av människor där... trångt som tusan och väldigt inspirerande.

Den långa romanversionen:

Hur det nu än kom sig så slängde nästan gubben mig ut ur huset.
-Mässor går man på själv! Sa han bryskt innan han stängde dörren.
Där stod jag nu med bilnyckeln i ena handen och tusen kronor i andra och funderade på varför han var så villig att bli av med mig en hel dag. Så villig att han manat på mig hela morgonen och dessutom stoppat pengar i min hand för att spendera på böcker. Inte för att Gubben är ointresserad av böcker men med tanke på att mitt intresse mer sträcker sig åt barnens värld och hans intresse för böcker handlar om deckare och krigsromaner. Man kan med lätthet dra den slutsatsen att om jag kommer hem med en boktrave så kommer samlingen inte innehålla en enda deckare.
Jag var, av naturen, inte den som åker 2 timmar åt ett håll för att titta på böcker i min ensamhet för att sedan köra åt andra hållet hem igen. Men det gjorde jag.

Väl uppe körde jag givetvis vilse. Hur man kan missa stora skyltar som dessutom lyser kan tyckas vara ett mysterium för vissa, så även för mig, men det händer titt som tätt och ALLTID när jag ska någonstans för första gången. Till slut hittade jag till "Parkering Bok och Biblioteksmässan".
Jag vet inte hur det är med er. Men hittar jag en sådan skylt så parkerar jag där på studs av ren lycka av att ha hittat rätt. Det skulle jag inte. Det fanns bara en bra sak med min nyfunna parkering och det var att den låg nära motorvägen dessvärre innebar det lååååångt ifrån bokmässan. Faktiskt så långt ifrån att när jag senare på dagen skulle lämna Göteborg så funderade jag på att stryka över "Parkering Bok och Biblioteksmässan" och i stället skriva dit: "Parkering Motorvägen". Men det gjorde jag givetvis inte och hittar ni en sådan skylt någonstans i Göteborgstrakten så kommer jag neka kategoriskt till alla anklagelser.

Det ösregnade i Göteborg. Jag letade igenom hela bilen efter ett paraply men hittade inget. För att inte förstöra min mycket noggrant uppsatta hårknut så la jag min scarf som en slöja över. Sedan promenerade jag i regn och rusk upp till mässan (kändes som 3 mil!) väl framme insåg jag att jag inte var den enda som skulle gå på bokmässa. En kö på 200 meter ringlade sig fram längs grunden på det enorma komplexet. Som en riktigt snäll flicka ställde jag mig sist i kön och väntade. Regnet öste ner över ansiktet och mitt smink rann långsamt av mig. När man gör något i sin ensamhet så blir man lätt en betraktare. Man lyssnar och tar intryck. I huvudet kommenterar man det man upplever... men munnen stänger nästan av. Så pass att när man väl ska till att prata så har rösten nästan slutat att fungera. I 40 minuter stod jag i kö och lyssnade på två tjejers bryderier. Det rörde sig om allt från förväntningarna på pojkar och deras beteende till att det gått en maska i den ena tjejens strumpa. Dom verkade ganska engagerade i samhällsfrågor och politik men när childhood-foundation kom fram och skakade en bössa tittade dom bort. Jag la i en femtiolapp... det känns bra att ge till barn tycker jag.
När mitt huckle var precis genomblött och sminket försvunnit ner på halsen kom jag äntligen in och även fram till kassan så småningom. Jag och My hade bestämt träff för lunch vid tolv och jag tittade på klockan. Jag hade stått i en timme i kö för att komma in, när jag väl kommit in fick jag betala 140:- för att gå vidare till andra sidan staketet och väl där inne skulle jag till att spendera ännu mer pengar. Det är något bisarrt över det.
Jag trängde mig fram genom en smal korridor, en flicka rev min biljett och jag passerade in i sal "C".
Ett jättehav med människor, bås och böcker låg framför mina fötter. Ljudet som uppstår är ett evigt sorl, stundom påtryckande, stundom rogivande. Kanske är jag känslig men det känns som vissa delar av min kropp stänger ner sig för att kunna ta in det som pågick runt omkring mig. En slags burk träddes över min kropp och jag blev återigen betraktaren. Denna gången med ett stort leende på läpparna. Runt mig snubblar nästan människor över varandra. Lukten av så mycket kroppar blir till en enda homogen blandning av parfymer, svett och tyg. Jag tar mig mot sal A där My:s välbekanta leende dyker upp bakom Snårpan böckerna.

Min mage var full med en halvhjärtat kryddad kötträtt och uncle ben´s ris. Jag hade missat dom flesta föreläsningarna som jag önskat att få se. Den viktigaste och mest betydelsefulla för mig väntade om ett par minuter så jag fick lägga på en rem om jag skulle hinna fram till rätt monter. Pija Lindenbaum skulle prata om sina böcker och sedan signera någonstans i A salen. Med bestämda om än snirklande steg tog jag mig fram genom folkhavet. Vissa gångar var mer fyllda än andra. Kända ansikten dök upp till höger och vänster och jag funderade i en kort sekund om alla dessa kändisar skrivit böcker... om det var så, fick dom sina alster utgivna på grund av sitt kändisskap eller för att de verk de skrivit var läsvärda? Antagligen det första alternativet konstaterade jag och tankarna gick över till dom som skrivit en massa bra men aldrig fått chansen till publikation ens. Vidare såg jag illustratörer som slitit sina hår när de till texter som de inte har någon egentlig relation till försökt att skapa det där som författaren missat i sin historia och hur dessa bara skulle bli illustratör och inte den egentliga upphovsmannen/kvinnan.

Helt plötsligt var hon där framför mig. Pija... men det var något som inte stämde. Hon var åtminstone 20 centimeter kortare än vad jag trodde... men ögonen var lika glittrande som hennes fläta var korrekt. Hon satt uppe på ett litet podium och vickade nervöst på handen som hon höll mikrofonen i. Hennes föläggare var en vass svartklädd dam med blonderat hår. Hon ställde frågor och Pija svarade och som vanligt, den senaste tiden, så sög jag in varje ord hon sa. Hela tiden försökte jag stänga ute det övriga bruset för att förstå hur denna lilla varelse tänker när hon skapar. Efter en kvart lämnades plats för frågor och kommentarer. Vi blev visade till ett bord där Pija skulle signera. En ganska lång försäljare viftade rätt kön så att den inte skulle störa den övriga försäljningen. Jag hörde rösterna till dom som var före mig prata med min idol. Dom bad henne signera till "lilla Kajsa", "Pelle", "Olivia" och "Adam och Majken... ja... dom är tvillingar". Konstigt det där med idol... jag har inte haft någon egentlig idol sedan Madonna eller Michael J. Fox på sena 80-talet. Och nu stod jag här 33 år gammal och väntade på att få prata med för mig en STOR människa. Det kändes ganska trösterikt att det var så... som att jag bejakade livet och dess storhet mer än när jag var utan en idol. Så även om jag tänkt att hon skulle få signera boken till den Lilla och den Stora så blev mitt svar när hon frågade mig:
-Jag vill faktiskt ha den signerad till mig själv... jag heter Mikaela och jag tycker dina bilder är så fantastiska och dina texter dom mest finurliga... och jag vet att du säkert får höra det tusentals gånger i veckan... men jag bara måste berätta det för dig!
-Men... så härligt... sa hon till mig med ett brett leende och studerade mig. -Det spelar ingen roll hur många gånger man får höra det för varje gång är väldigt speciell.
-Ja det är den där bekräftelsen som gör det... svarade jag och undrade var alla dessa ord kom ifrån. Jag ville så gärna stanna kvar och prata vidare med henne... men mitt förnuft tog mig till fånga. Risken fanns faktiskt att jag skulle uppfattas som en äkta stalker. Inte för att jag sa något som man inte bör säga utan för att jag kanske på riktigt skulle vägra att gå innan hon förklarat exakt och hur hon tänkt när hon skapat sina böcker.
Så jag gick...och strålade som en sol. Jag kände mig hög på livet, som att jag äntligen var jag och den jag alltid velat vara. Som när man är nykär och berusad på samma gång, som när jag fick min första kyss på pannan efter att ha trånat efter personen i fråga i ett helt år. Tydligen så syntes det på mig för folket som tidigare varit i vägen vek åt sidan och de som tittade på mig och fångade min blick hälsade förvirrat som dom sett någon dom känt igen men inte kunde placera. Jag hälsade tillbaka med ett återhållsamt "hej!", i själva verket ville jag springa fram som en galen hund, vifta på svansen och yla av lycka.

Bokmässan var en härlig erfarenhet som jag gärna gör om nästa år. Men jag väljer nog att åka dit på branschdagarna i stället så mina ben får lite mer plats att röra sig på.
Ber om ursäkt för ett långt inlägg... men jag ville testa om jag kunde/orkade skriva i alla fall ett första utkast på/om bokmässan. Det gjorde jag inte. Jag är redan trött i huvudet och kommer inte påbörja någon roman denna veckan... och aldrig om bokmässan i alla fall.

Kram till dig!
(...och en STOR kram om du lyckades ta dig igenom den långa versionen... ;))
Mika

7 kommentarer:

  1. TACK för att du delade med dig utav besöket på bokmässan och av mötet med Pija! Det var underbart att läsa!

    SvaraRadera
  2. Jag njöt av att ta mig igenom detta inlägg....du skriver underbart och du är underbar!! Härligt!! Kram

    SvaraRadera
  3. Kul och häftigt att läsa någon annans historia från samma dagar och ställe! Det var verkligen kolossalt stort därinne så man han knappt smälta ens en bråkdel av allt man såg...

    Shit va typiskt förresten att vi missade varann! Lova att rycka tag i mig om det blir en nästa gång, hade varit superkul! :)

    Och va roligt att du tyckte om våran bok, blir så glad att den uppskattas så mycket av folk!

    Kram, hoppas att du blivit utvilad efter allt surr och myller från i helgen!

    //Andrea

    SvaraRadera
  4. Åh bokmässan är så mys! Men man måste veta vad man vill se för det finns ju såå mycket! Älskar stämningen, när man har varit på årets bokmässa då är det höst!
    Fin och träffande beskrivning föresten!

    SvaraRadera
  5. Nästa år signerar du dina egna böcker där!

    SvaraRadera
  6. ...det skulle vara och är en dröm att få göra det...

    SvaraRadera