När jag gick från bilen idag möttes jag av en liten studsande sak. Jag trodde att det var en ilsket snabb studsboll och jag tänkte stoppa den med fötterna. Men den rörde sig så ryckigt och jag insåg att detta antagligen inte var någon studsboll och att jag skulle få ont i fötterna om jag försökte stoppa den. Det var nämligen en kastanj.
En snabb-studsande kastanj? Visste inte ens att dom fanns.
Jag tittar upp och möts av ett gäng killar. Det ser ut som fyra kompisar i 18 årsåldern som kommer mot mig men jag inser snart på den första killens hållning att han inte tillhör. Visst; han ler med hela ansiktet och han ser glad ut när han vänder sig bak mot dom andra killarna men han gnider också handen mot ryggen och när hans så kallade kompis brölar:
-ÖÖÖÖöh! Fatta vilket fett blåmärke du kommer få där bak! Höhöhö... samtidigt som han plockar upp en ny kastanj ur fickan, förstår jag att leendet på den första killen inte är ett leende.
Det är självbevarelsedriften.
Jag blir alldeles lamslagen.
Den förföljda killen skrattar lite nervöst samtidigt som han försöker bevaka sina plågare. Han kan inte stanna och han kan inte springa. Han kan bara fortsätta gå och låtsas som att det dom gör inte berör honom. Det svider lite på ryggen men rädslan och förnedringen är större än skadan som en vattenkastanj någonsin kan göra.
...och jag är bara lamslagen.
Det känns som jag inte kan röra min kropp, trots det går mina fötter framåt. Det känns som mitt hjärta slutat slå men pulsen slår högt i mina öron.
"SÄG NÅGOT DÅ!!!! GÖR NÅGOT DÅÅÅÅÅ!!! KOM IGEN! VAD SOM HELST!!!!"
...men jag är rädd för den buffliga killen.
Hans blick är lika kall som om han vore död inuti och hans hand kramar hårt i kastanjen när han laddar ännu en gång. Killarna som går bredvid säger ingenting och gör ingenting dom heller. Dom ser inte rädda ut men dom beter sig som att det som händer inte angår dom.
...och jag är bara lamslagen.
"SKA DU INTE SÄGA NÅGOT???! SKA DU INTE GÖRA NÅGOT???? STIRRA ILSKET PÅ HONOM I ALLA FALL!!!"
Så jag stirrar... lamslaget.
Jag minns så väl hur det var. Alldeles för väl. Jag minns hans ögon, döda och kalla. Jag kunde se dom tvärs över skolgården. Jag minns hans hand... alltid runt min hals. Jag minns hur jag skrattade i självbevarelsedrift och jag minns hur det kändes när luften sakta, sakta tog slut i mina lungor. Jag minns hur ont det gjorde att dra efter andan men ingen luft fanns att nå.
Jag minns... alldeles för väl.
Jag är ingen hjälte idag.
Det hela är sorgligt. Bara sorgligt.
Jag vet inte vad jag ska skriva. STOR KRAM!
SvaraRaderaHar du inte fått några fler reaktioner på detta? Så konstigt och sorgligt. Den "talande tysnaden" kanske. Varför är vi sådana vi människor att vi i vissa situationer blir knäpptysta när vi behöver skrika? Det är väl det som kallas mållös. DU ÄR EN HJÄLTE. Du har blivit en fantastisk kvinna trots det du var med om då du gick i skolan. Du kunde inte ha gjort annorlunda igår. Jag tittade i din fantastiska portfolio igår efter att jag läst det där. Det gav tröst. Jag ÄLSKAR dina fina bilder!
SvaraRaderaMen kära du, vilken hemsk upplevelse! Ibland får man vara liten, precis som du skriver. Men visst känns det SVÅRT. En annan dag är du starkare, man kan inte vara det varje gång man möter ondskan. KRAM!
SvaraRaderaFörst ville jag inte skriva om det alls... för vad ska "andra tänka" om en när man ser en sak och inte reagerar annorlunda.
SvaraRaderaMen jag tror det är felet. Det är inte varje dag det händer och man har ingen vana av det. Så jag skrev om det och hoppas att någon läser det och tänker:
"Om det hade hänt mig skulle jag minsann talat om vad jag tyckte och tänkte..." precis innan dom själva blir vittne till en liknande situation. Kanske är dom då förberedda och kanske reagerar dom som en hjälte... och kanske förändrar det livet för den utsatta.
Kanske... jag hoppas i alla fall.
Känner så väl igen mig!
SvaraRaderaIbland bara rusar jag fram utan att tänka och börjar gapa. Ibland blir jag också lamslagen. I synnerhet när jag bara får en känsla av att något är fel, att någon är hotad t ex, utan att jag har något konkret att ta på. Såna situationer är så fruktansvärt jobbiga!
Men man är inte mer än människa och de flesta av oss har jobbiga minnen med oss i bagaget som kan förlama. Ibland kan dessutom något så lite som en blick hjälpa. Han såg kanske att du såg honom och att du kände med honom.
Tack Nilla! Nästa gång kommer jag förfölja dom och sätta näven i skrivbordet hos den rektorn som har ansvaret för dom.
SvaraRaderaTänker på dig gumman....kunde precis känna känslan du bar på när du gick där....hemskt!! Stor kram till dig...
SvaraRadera