Skrivpuff: Sommardoft.

Lila syrener flög förbi fönstret utanför. Mamma satt i framsätet och körde den gamla amazonen. Dom svarta sätena brändes lite utav att ha stått i gassande sol. I mitt knä hade jag dom finaste av alla fina ting och idag skulle jag till att använda dom. Jag lyfte lådan mot näsan och andades in. En svag doft av nyputsat skinn smög in i mina sinnen.
Mamma svängde av på en liten grusväg och stannade bilen. Utan att stänga av motorn eller stiga ur så fällde hon fram sätet så jag kunde krångla mig ur bilen.
-Åh! Mamma! Jag är så spänd!!! Min alldeles första match!!!
Jag höll lådan med båda händerna för att locket inte skulle ramla av. Mina alldeles nya fotbollsskor. Svarta, vita doftande av skinn och plast, pluttar under skosulan så man inte skulle halka i gräset. Dom var så fina att jag velat ha på mig dom i skolan men till min stora besvikelse var dom halkiga att gå på asfalt med.
-Lycka till nu gumman! Det kommer gå jättebra! Jag hämtar dig senare!
Jag log mot henne men jag kände mig mest nervös. Jag älskade att spela fotboll och i den lilla byn vi bodde i fanns det faktiskt inte så mycket annat att hitta på.
Jag tränade frenetiskt varje dag och två gånger i veckan spelade vi som lag nere på idrottsplatsen. Det var viktigt att vara bäst. Eller i alla fall bra. Dom som inte spelade bra himlade man med ögonen åt. Ingen ville vara den som man suckade åt. Ingen. En gång gjorde jag självmål och innan jag ens fattat det själv så kom kommentarerna. Långa drypande kommentarer. Men än värre var nog tystnaden. Var man bra och gjorde mål så dunkade alla en i ryggen men om inte så blev alla tysta. Dödstysta.
Jag gick in på idrottsplatsen mot omklädningsrummet.
Mitt i vimlet av nervösa och uppspelta tjejer stod tränarna med varsin skrivplatta. Dom började prata taktik och att vi måste vinna denna matchen om vi skulle komma vidare i serien. Jag satte på mig mina fotbollsskor och lagtröjan. Jag kände mig som ett riktigt proffs "8 år och redan proffs!" hördes som ett eko ur mina dagdrömmar. Lagledaren började sjunga ramsor och vi andra följde in i hejjaropen.
Ute på planen stod föräldrar uppradade längs kanterna. Tränaren Pamsan tog fram sin skrivplatta.
-Du och du... sa hon och pekade på Nina och Annelie. -Ni tar här och här... visade hon på skrivplattan. Och så följde en lång strategisk planering. Vi viskade till varandra vilka i andra laget vi skulle passa oss för.
-Hon e gryyyyym... väste Kattis och pekade på en liten rödhårig tjej i andra laget. -...får hon bollen så är vi körda!
-Du, du och du! sa Pamsan och pekade på mig och två andra.
-Ni börjar på bänken!
Jag gick och satte mig tillsammans med dom andra. Matchen började. Jag märkte genast att vi låg under. Tjejen med det röda håret var bra men hon var inte den enda. Pamsan bytte snart ut den första spelaren. Nina, som var vårt lags toppspelare, var nummer två att bli avbytt. Hon var alldeles röd i huvudet av allt springande. Jag hörde Pamsan viska att det var bättre att spara henne till slutet.
Nu var två byten gjorda. Jag knöt upp och knöt mina skor igen för att vara redo. Nästa gång skulle det vara min tur.
Det blev 0-1. Pamsan såg bekymrad ut.
Den lilla rödhåriga snubblade och slog sig i huvudet. Pamsan log lite och började tugga tuggummi.
-Du! Ut! Skrek hon.
Annelie kom in. Jag ställde mig upp redo för att slåss. Jag kände det i hela min kropp! Idag skulle jag sätta den! Idag skulle jag göra mål!
-NINA IN! Skrek hon.
"Jaha..." tänkte jag. "...nästa gång då..."
Det blev ingen nästa gång. Vid varje byte valde hon någon annan. Det tog ett tag, men till slut förstod jag. Ingen pratade med mig. Knappt ens på tilltal. Det var dödstyst.
Det brände i halsen på mig. Jag var ju bra! Jag älskade fotboll! Jag hade ju nya, riktiga skor! Samma tankar gick som på repetition. Hur kunde dom låta bli att skicka in mig på planen? Jag vågade knappt röra mig. Livrädd för att börja gråta. "Nej. Det måste vara något missförstånd. Pamsan sparar mig till sist..."
Det blev 1-1 och utan att jag ens kunde följa med i vad som hände så blev det 1-2 och i mina dystra tankar hörde jag domaren blåsa av matchen.
Jag ville bara dö.
Aldrig hade jag väl hört talas om någon spelare som suttit på bänken hela matchen igenom.
Jag lämnade in lagtröjan till Annelies mamma som skulle tvätta dom och gick till parkeringen. Jag bytte till mina vanliga skor. Mamma svängde upp bredvid mig och jag hoppade in i bilen.
-Hur gick det? Frågade hon nyfiket.
-Vi förlorade. Sa jag bara.
-Åh. Vad tråkigt. Var skorna bra?
Jag visste inte vad jag skulle säga. Halsen brände fortfarande som en klump fastnat och det sved i trakten kring hjärtat.
-Jag vet inte... jag fick inte spela. Tårarna var så nära nu att den brännande känslan sökte sig till mina haka och mina mungipor. Jag kramade min hand så hårt jag kunde.
-Mamma... jag tror inte jag vill spela fotboll mer...
Jag lade dom fina, fina skinndoftande skorna på sätet så långt bort ifrån mig som jag kunde. Doften av dom gjorde att jag mådde lite illa.
Mamma tittade på mig genom backspegeln. Jag såg i hennes blick att hon såg mig och vad jag kände.
Jag behövde inte förklara mer och skorna försvann utan att jag ens märkte det. Sommaren gick och hösten kom, jag fick nya intressen men aldrig mer vände jag mig till lagsport, det var inget för mig. Jag älskade fotboll, alla reglerna och känslan av att dra på mig en illaluktande lagtröja men aldrig förr hade jag väl känt mig så ensam som i samhörigheten av ett F8 lag.

Kram
Mika