Förlåta.

Tänk att det gått så många år. Hans leende var detsamma men ögonen hade kasat ner minst en centimeter... eller var det kanske skinnet som sitter runtomkring ögat som tappat fästet och sakta, sakta med tyngdkraftens hjälp begett sig neråt. Näsan var större, eller var det huvudet som blivit mindre? Plötsligt insåg hon att även hon åldrats och att den kvinna han hade framför sig är en helt annan än den lilla flicka som han viskat de mest ljuvliga ting i öronen på.
Hon mindes tillbaka på den där extremt varma sommaren för länge sedan. Hon mindes hur nätterna kommit som en svalkande välsignelse och hur hon smitit ut i natten iförd endast nattlinne. Hon mindes hur hon gett sig ner till den lilla sjön bakom huset och stoppat fötterna i vattnet. Hon mindes att hon en natt insett att hon inte var ensam och hon kom även ihåg hans första ord till henne.
-Har fröken verkligen lov att sitta i mässingen och doppa fötterna i vattnet?
Hon hade blivit livrädd av ljudet från hans allvarliga och mörka röst men när hon tittat upp såg hon att han log som om han varit rolig. Hon hade skjutit ut hakan trotsigt och svarat:
-Lov och lov... jag är sexton år och gör som jag vill. Hon hade svurit åt sin röst som inte alls var så myndig som hon velat att den skulle låta.
-Jasååå... du ser ut som sjutton!
-Åh. Tycker du? sa hon nöjt tills hon insåg att han höll tillbaka ett skratt. "ser ut som sjutton..."
-Passa dig din dynglort! Sa hon högt och skvätte vatten på honom. Det hade inte tagit lång tid förrän han hoppat i och dragit in henne i ett vattenkrig. Båda skrattade nöjt som små barn och hon gav ifrån sig små kvävda skrik när det kalla vattnet letade sig igenom nattlinnet.
Han raglade upp på strandkanten och suckande vinglade han ner i gräset som en skådespelare från en svart och vit komedi. Hon skrattade men blev snart tyst där hon stod.
Hon hade verkligen inte lov att vara här ute. Med en främling dessutom, i natt linnet. Nej, det här var inte bra. Nervositeten för vad som skulle hända om någon kom på henne fick henne att nervöst dra i testarna på det våta håret.
Han stöttade sig på armbågen där han låg, tittade förbryllat på henne och sedan log han.
-Vad tänker du på nattfjärilen?
-Åh. Inget.
-Kom och sätt dig då.
Hon hade villigt gjort som han sagt trots att hennes huvud hela tiden repeterade "gå hem, gå hem, gå hem...". För vad skulle hon göra hemma? Få utskällning och bannor för att hon badat mitt i natten. Kanske skulle ingen ha märkt att hon gett sig av om hon nu inte varit dyngsur. Men nu... nej... det var omöjligt att dölja. Hon kunde lika gärna stanna kvar här. I alla fall ett litet tag hos denna mycket stiliga pojke. Eller var det en man? Det var svårt att se i månljuset. Han verkade inte ond på något sätt så klart att hon skulle stanna.
Hon hade satt sig bredvid och dom hade börjat prata. Om livet, om framtiden, om döden och himlen. Om vad dom trodde på och om vad dom förkastade. Skratten hade kommit lika lätt som det tunga och allvarliga. Solen hade börjat gå upp långt bort i öster, då hade hon insett att hennes våta nattlinne hållit henne kall utan att hon tänkt på det. Han hade tagit upp sin jacka och lagt den om hennes axlar. Han hade flyttat sig närmre och lagt armen om henne. Så hade dom suttit som statyer, väl medvetna om varandras minsta rörelse och värme. När solen nått så långt att färgerna på marken gick att urskilja hade han tagit hennes haka i sin hand och vänt hennes ansikte mot sig. Hennes tanke var att han skulle säga något viktigt men han hade bara tittat på henne länge länge och sedan tryckt sina läppar mot hennes panna i en öm innerlig lång kyss. Han hade sagt att han var på väg till Skåne för arbete och så fort han kommit fram så skulle han skriva till henne. Han hade följt henne så nära huset som hon vågat låta honom komma utan att dom skulle bli upptäckta och sedan hade han gett henne en varm kram. Hon hade gått mot huset utan att vända sig om för tårarna hade rullat ner. Hon visste att han stått kvar länge och tittat efter henne för på morgonen sa hennes pappa att han sett en märklig typ stå på andra sidan vägen och stirra upp på farstun.
Hade hennes minne av den varma kyssen i pannan inte varit så stark så skulle hon nog trott att det hela varit en dröm för efter den natten hörde hon ingenting. Inga brev, inga hälsningar, inga telefonsamtal.
Hon hade begett sig till sjön fler nätter och under flera år men inte ett livstecken från mannen som hon började tänka på som sin själsfrände.
Förrän nu. Trettiofem år senare, nu stod han här framför henne och påstod att han kände igen henne. Det hade tagit tid även för henne men hon visste vem han var. Hon visste det så väl.
-Nej. Jag tror faktiskt aldrig att vi träffats förut. Sa hon sakta väldigt bestämt.
-Är du säker? Du känns så bekant. Jag skulle kunna ha svurit på att jag har mött dig förut.
-Nej jag är säker... jag glömmer aldrig ett ansikte. Hon log sitt mest charmiga leende.
-Förlåt mig då... jag måste ha tagit fel.
-Jag förlåter dig... sa hon och i det ögonblicket insåg hon vilket misstag hon gjort. Om hon bara kunde förmå sig att släppa in honom bara en litet ögonblick så kanske, kanske skulle hennes ensamhet inte vara så ensam längre. Ändå vände hon sig om och började gå. Hennes steg var långa men långsamma och inte alls så målmedvetna som hon ville. Hon kände illamåendet komma. Illamående över att alltid tacka nej till livet och dess möjligheter.
-NU vet jag! Utbrast han.
-Nattfjärilen!!!
Lättnaden var total, hon andades ut. Lyckan av att han kom ihåg vem hon var drog bort alla tvivel om att inte våga ge sig hän.
"Nu eller aldrig!" tänkte hon samtidigt som hon vände sig om och började gå mot honom igen med ett leende så vackert och så äkta som hon inte burit på trettiofem år. "...Nu eller aldrig!"

/skrivet på tema "förlåta" från Skrivpuff 

Kram
Mika