Skrivpuff: Om att abdikera.

Hennes röst var mild som den ljummaste bris. Orden hon talade fick honom att skälva. Han lade sin hand på hennes axel i ett försök att lugna.
Han älskade henne. Han hade älskat henne från första början. Det var inte så med alla. En del var bara på rutin. Men henne hade han älskat från första gången han känt hennes existens vakna till liv. Hon var annorlunda, skör och ren. Han hade sett henne växa upp till den kvinna hon var idag. Han var så stolt över henne och att få vakta hennes själ. Han såg sig som en del av hennes framgång. Som en del av hennes vackra inre.
Egentligen kunde han inte förklara det. Människor med samma tillgångar, människor med samma uppväxt och liknande DNA kunde ha så ofantligt skilda själar.
I människans mått så var hon inte vacker. I mänskliga mått var hon nog ganska ordinär. En del använde orden "grå liten mus" andra "medelsvensson". Men för beskyddare lös hon i en slags märklig orange ton som påminde om livet i sig. Andra beskyddare tittade ofta både en och två gånger på henne.
Det var verkligen en skatt han hade fått.
Han gav sitt allt för henne. Han gav henne lugn i kris, glädje i sorgen, melankoli i glädjen, allt för att hon skulle få ett så fullständigt liv som möjligt. Och hon var skör, hon kastades mellan eufori, bottenlös sorg och ren skär hopplöshet men han hade hängt med i svängarna. Han hade varit där och burit henne.
Därför förstod han nu inte vad som hände. Hon tryckte på den röda knappen på telefonen och lade den ifrån sig. Han kände det svarta hålet ännu en gång sluka henne och han koncentrerade sig till det yttersta för att ge henne kraft, men den bara flöt igenom henne och bort. Han tog i så det snurrade och sög i hans innersta men det var som att blåsa på en mölla en vindstilla dag. Hennes vilja att leva gled längre och längre bort.
Hon hade sagt adjö till barnen. Så långt hade det aldrig gått förut. Hon hade talat om hur mycket hon älskade dom och sagt att dom skulle ta hand om varandra. Dom hade förstått, han hade förstått. Det som tidigare bara hade varit i hennes tanke skulle nu bli verklighet.
Hon öppnade handväskan och tog upp en liten vit plastburk. Han klamrade sig fast på hennes rygg och bad henne släppa dom svarta tankarna, hon hörde inte, hon kände inte. Han skrek upp mot taket på det lilla hotellrummet för att få dom där uppe att höra. Men ingen räddning kom.
Hon stoppade tabletterna i munnen och sköljde ner dom med vatten, en efter en. Sedan lade hon sig ner på sängen med skorna fortfarande på.
-Nu min kära vän... sa hon. -Ska jag äntligen få se ditt ansikte.
Han lade sig bredvid henne, klamrade sig fast vid hennes sida.
Han hade älskat henne från första början, så innerligt och så starkt och nu var hon på väg bort ifrån honom. Kanske skulle hennes själ stanna kvar tillräckligt länge i rummet för att hon skulle hinna se honom, han visste inte, det var olika med alla.
Hennes älskade hjärta slog saktare och saktare, till slut var det bara en liten pust och hennes kropp var död. Han kunde känna hennes ande fylla rummet och hur hon såg på honom.
"Förlåt" sa hon "Jag förstod inte".
Han tittade ner på den bleka kroppen som låg så grå i sängen. Den orangea tonen var borta, och själen likaså. Han kände sig trött och tom. Det skulle inte gå så här. Det var ett nederlag värre än något han tidigare gått igenom.
Han visste vad som nu skulle till att komma. Det skulle gå snabbt; en ny kropp, ett nytt liv, en ny skyddsling, iväg på nya äventyr men han orkade inte. Han ville inte. Han skulle vägra. Det fanns ingen rättvisa eller logik. Han skulle bli en av dom som gav upp. Han skulle abdikera.