Mat behövde införskaffas så jag begav mig till "the big house of food". Fyllde en vagn, betalade försökte ta mig ut. Den ena utgången var spärrad eftersom dom höll på att måla om. En liten, äldre farbror stod med sin tomma vagn vid dörren och väntade på att få komma in, damer och herrar med fyllda vagnar strömmade förbi honom. Jag såg honom på långt håll. Han såg ut att ha stått där länge. Så när jag kom fram till dörren så stannade jag och gav honom tecken med handen att gå in. Han log och tog sats för att putta in vagnen men slutade tvärt. "Inte?" sa jag frågande och såg vad han såg. En kille i min ålder slingrade sig mellan oss och blockerade min tänkta väg för farbrorn. Han verkade stressad så jag tittade frågande på honom. Då vände han huvudet mot mig, tog tag i min vagn och liksom drog ut både mig och vagn ut ur "luftslussen".
Jag vet hur "knäppt" stressade personer kan bete sig så jag fortsatte gå. Då kom han ifatt mig... jag tror han ville urskulda sig... han sa:
"...antingen så går man eller så..." *tystnad*
Med mitt allra charmigaste leende och huvudet förstående på sne och med en ytterst subtil ton i rösten av sarkasm sa jag:
-Mhm... jag ser det!
Jag antar att han kom på att han var på väg att fortsätta sin uppläxning med "...eller så stannar man.". Det gjorde han inte. Han kom väl på hur dumt det skulle varit.
...jag var bara nöjd med att jag lyckades hålla mig så lugn. Annars brukar jag bli smittad av stressade människor.
Imorgon är det fredag och jag kommer stöta på X antal stressade människor på mitt arbete. Jag ska ta med mitt EXTREMT charmiga leende och lugna tonfall... jag tror morgondagen kommer bli mycket intressant!
...förhoppningsvis så smittar jag någon.
Puss och kram!
Jag är imponerad av att du lyckades hålla dig lugn en fredagkväll i mattemplet. Hoppas att den lilla farbrorn kom ut någon gång
SvaraRadera