tisdag 18 januari 2011

I natt jag drömde...

Jag drömde om mina gamla klasskamrater. Dom som jag gick från lekis till nian med. Hela tio år av mitt liv umgicks vi i princip dagligen.

Det är inte så många av dom i klassen som fortfarande träffas i vardagen, vilket i och för sig är helt normalt, men också konstigt. Vi visste i princip allt om varandra. Vissa saker pratade man aldrig högt om men alla visste det ändå. Man visste vem som blev slagen hemma, man visste vem som hade alkoholiserade föräldrar, man visste vem som hade det stökigaste huset, man visste vem som hade flirtigast pappa. Vi visste också vem man fick nybakta bullar hos och vem som ställde absolut högst krav på sina barn.

Kort och gott så var vi som en samling syskon som levde med varandra. Inte tyckte alla om alla men vi levde tillsammans. Kanske är det därför som inte så många träffas längre. Det har blivit för jobbigt att bli påmind om vem man en gång var och från vilken bakgrund man kommer.

När jag ser tillbaka så ser jag hur mycket förväntningarna vi hade på varandra styrde oss till att bli dom vi är idag. Dåtiden påverkar oss i allra högsta grad fortfarande...
Jag skulle vilja kunna gå tillbaka i tiden lägga armen om axlarna på en av mina gamla vänner och säga:
-Bry dig inte om deras ord. Bry dit inte om deras förväntningar på dig! Du kan så mycket och du är så mycket! Du är bra precis som du är och även om jag inte säger något nu när jag är liten så ska du veta att jag hejjar på dig. Jag tycker om dig precis som du är!

Jag sa aldrig dom orden och när jag såg denna personen för ett par veckor sedan blev jag alldeles överväldigad av glädje. Ända tills jag upptäckte att personen medvetet vände bort blicken och gick åt ett annat håll.

Det som hände i dåtiden påverkar oss i allra högsta grad fortfarande...

Kram
Mika

4 kommentarer:

  1. Tyvärr, ja. Lite samma sak hände mig för ett tag sedan. Sorgligt.

    SvaraRadera
  2. Tack underbara du. Alla i vår familj med 3 barn 12 och 10 år använder dina kort dagligen. Våra barn fick en jobbig start i livet som ännu inte är över. Vi har nu använt dina kort i ett par månader och det är så skönt att se att barnen använder dom, utan att de måste förklara sig eller ens berättta vem det var som tog fram kortet. Jag finns där om dom vill prata om känslan, peppingen,ledsamheten. Annars njuter jag av att de vågar känna. Även jag njuter och utvecklas av dina kort. Barnet inom mig vågar komma fram. Stora bamsekramar Kattis

    SvaraRadera
  3. Jo sånt där är verkligen synd.

    Jag måste erkänna att jag gör samma sak, vänder bort blicken och tar rejält avstånd. Det har hänt ett par ggr. Eller att jag beter mig kyligt. Det är svårt att glömma när man blivit sårad, gång på gång. Då lär jag hellre känna helt nya människor istället.

    Hur mycket jag än skulle vilja och försöka idag, så kommer jag aldrig att få förtroende för de jag tvingades dela klass med som liten.

    Förhoppningsvis så kommer många till insikt som äldre, och behandlar andra bättre nästa gång de får chansen att forma någons liv.
    Jag har säkert också gjort misstag, och vill inte upprepa de igen.

    SvaraRadera
  4. Fru Venus: Ja... man blir ledsen för deras skull... och sin egen.
    Kattis: Vad snällt av dig att berätta! Det värmer när jag hör att korten kommer till nytta på det viset. Jag hoppas att dom läker på bästa sätt och att dom snart får det lättare. Det måste vara svårt att se sina barn ha det jobbigt. Jag önskar dig all lycka!!!
    Andrea: Jag förstår vad du skriver... helt och fullt. Jag bara önskar att jag kunde dra bort det negativa från honom och ge honom goda minnen... jag var förtjust i honom som liten... men väldigt blyg så jag vågade aldrig säga det till honom då...

    SvaraRadera