Skrivpuff: Avgöra.

-Nej, ta mig fan om jag tänker...
-Nu håller du käften! Din satans jävla översittare!!!
-Över...
-HÅLL KÄFTEN!
-JAG TÄNKER INTE HÅLLA KÄFT...
-HÅLL KÄFTEN SA...
-JAG TÄNKER...!
Ljudnivån eskalerade och åskådarna kunde inte höra varken vad Gunilla eller Anders sa. Inte för att det var mer än svordomar som kom från deras alkoholdoftande andar. Den röd och vitrutiga duken var alldeles fläckig av vin och kräftspad. Lyktorna formade som månar och kräftor hade för längesedan slocknat. Marianne hade somnat tio meter bort bakom en buske. Så skönt vinden blåst över hennes alldeles för varma kind när illamåendet av för mycket snaps överumplat henne. Inte kunde väl någon neka henne att blunda ett litet tag där i gräset?
Nu vaknade hon till av det förfärliga bråket mellan man och hustru.
Övriga runt bordet satt tysta. Så här var det varje gång. "Deras kärlek är passionerad!" sa man i kretsen. Passionerad betydde i det här fallet inget mer än att där spriten gick in kom okvädesord ut. Denna kvällen gällde det något så enkelt som om man skulle ta taxi hem eller inte och vilken tid denna taxin i så fall skulle beställas. Alla runt det långa bordet led i tystnad och ingen visste egentligen varför man fortsatte bjuda Gunilla och Anders på festerna. Lade man sig i deras bråk blev man indragen och det slutade aldrig väl.
Marianne ställde sig upp, borstade av kläderna och försökte få håret någorlunda respektabelt igen.
De ilskna orden sköt som skottsalvor genom luften borta vid bordet.
Lugnt och sansat letade hon upp sina nya skor under vinbärsbusken. Hon förstod inte riktigt vad som hände där borta, vilka var det som skrek och varför? Hon hade hamnat hos det här gänget av en slump. En oväntade invit på jobbet och en förhoppning om att träffa nya människor hade väckts.
Hon visste inte vad hon gav sig in i när hon raglade bort till bordet för att få ett slut på bråket.
Barnen som satt i tältet ute på gräsmattan grät och kallade på sina mammor. Marianne undrade varför ingen var där och tröstade dom.
-DET VAR JÄVLAR VAD NI SKRIKER! skrek hon in mellan dom två ovännerna samtidigt som hon drämde sina obekväma skor i bordet.
-HÖR NI INTE ATT ERA UNGAR GRÅTER I TÄLTET?!
Dom tystnade och tittade på henne.
-...va E ni egentligeeeen för ena schitstövlar till föräldrar schom schtår här o gapar? Hon vinglade till och insåg att hon var bra mycket fullare än vad hon trott. De andra gästerna och värdparet stirrade ängsligt på henne när Gunilla vände sina rödsprängda mascarakletiga ögon mot henne.
-Och vem faaan är du din jävla feta kossa?
Det var mer än vad Marianne kunde tolerera med spriten i kroppen så hon kastade sig över Gunilla i ett försök att drämma till henne över käften. Hon missade och fortsatte framåt i full karriär och slog istället omkull Gunilla över bordet. Anders var inte sent efter för att rädda sin nyss nedslagna fru. Han kastade sig över Marianne och slet hennes hår. Marianne i sin tur hade räknat ut att om hon tryckte hårt med fingrarna i Gunillas ögonhålor så kanske stryptaget som den kärringen hade om hennes hals släppa lite på taget. De övriga gästerna tog det dom kunde rädda  av porslinet och backade bort. Några av kvinnorna hämtade in barnen från tältet, tog in dom i värmen och bort från slagsmålet.
Det brände i skalpen på Marianne och hon undrade hur mycket hår hon egentligen skulle bli av med ikväll. Sedan kände hon hur magen liksom drog ihop sig av kramp och illamåendet kom över henne. Det var bisarrt men hon ville varna dom.
-Vänta! sa hon men dom var för upptagna av att klå henne. En kaskad av kräftspad, vin, snaps och ost blandat med magsyra formligen dränkte Gunilla där hon låg underst i högen av människor. Anders ställde sig upp, drog Marianne på fötter och hon hann bara vända sig om för att varna honom också, så hade hon kräkts rakt över hans ansikte. Det blev alldeles tyst. Gunilla kunde inte prata. Hon bara stod där med tuggad mat i håret. Anders skiftade färg från friskt rosa till en grönblek nyans och försvann ganska snabbt bort.
Någon började fnittra, någon skratta.
Gunilla stirrade ut i mörkret som för att anklaga den som skrattat.
Marianne tyckte det var ganska pinsamt. Kräkas på främlingar på det viset... det hade hon aldrig gjort förut. Det var sannerligen ett tecken på att det var dags att gå hem.
Hon vände sig om mot den förbryllade församlingen av vuxna människor i partyhattar och sa:
-Jaha...då var det dags att tänka på refrängen!
Den halvfulla roséflaskan som stod på bordet fick följa med som sällskap när hon tog dom första staplande stegen hem i natten.

//Mika