...så skönt när det är över.
När jag var yngre spelade jag mycket teater. Precis innan jag gick upp på scen dunkade hjärtat som en slaghammare och det kom prickar på näthinnan. Munnen var torr som sandpapper och jag andades långt uppe i halsen. Det enda som existerade för mig då var att om två sekunder skulle jag upp. Det var hemskt.
Väl uppe på scen förstod jag att mitt liv kommer till att fortsätta efter pjäsen... och efter ytterligare ett tag insåg jag att jag tyckte det var roligt att spela teater, denna gången också.
Idag har jag stått "på scen" igen. Inte i någon teaterpjäs; men framför en massa kunskapstörstande människor. Och det var roligt... denna gången också!
Kram
Mika
Puh, så skönt att det kändes roligt att stå på scenen! Jag tror att du skötte det du gjorde alldeles utmärkt. KRAM
SvaraRaderaDuktigt! jag apar mig bara i bloggen och nära vänners lag.
SvaraRaderaVisst är det en konstig dubbelsidig känsla :-)
SvaraRaderaKnaster: Ja... det känns som det gick riktigt bra...och det säger jag trots att jag är extremt självkritisk när det gäller såna här evenemang.
SvaraRaderaOsloskånskan: Det gör jag också... det är lite lättare och inte så mycket scenskräck innan.
Fru Venus: Ja det är det verkligen. Och när man är klar så känner man verkligen att man åstadkommit något. Men jag är glad att jag inte är lärare/utbildare alltid. Jag skulle slitit av mitt hår varje kväll!
Men du är ju grym gumman, inte behöver du vara orolig =)
SvaraRadera