Kära Dagbok.

...så börjar det alltid. Sedan följer en radda av händelser obetydliga som viktiga. En del saker som man trodde var så viktiga då blev till bagateller som jag nu glömt bort och en del små, små detaljer för mitt liv i helt nya riktningar.

Jag har alltid skrivit i syftet att få "ur mig" saker. Det verkar terapeutiskt på mig.

När jag började blogga så var det fantastiskt! Helt plötsligt kunde jag, inte bara skriva av mig, utan dessutom få kommentarer på det jag kände, upplevde från människor (okända då, vänner idag).

Allt mer märker jag att jag saknar min dagbok med den spretiga stilen, hemligheterna, dom fula tankarna, bönerna, klagandet, humorn och kanske framförallt friheten att skriva fritt. Där räcker du inte till "Kära Blogg" för numera är det inte bara närstående eller goda medmänniskor som håller koll på orden. Dom tecknas ner och blir en berättelse om mitt liv. Utdrag kan göras, utan att ta hänsyn till tidens tand, dementier eller ens att skribenten kan ha en dålig dag. 

Jag har upptäckt att fler och fler, precis som jag, skriver allt mer sällan. Är det kanske inte bara jag som känner att när anonymiteten försvinner så försvinner också syftet med bloggen?

Kram

Mika