söndag 24 juni 2012

Dålig mamma.

Idag (i ösregn) fick mina döttrar för sig att dom skulle åka till utomhusbadet. Till historien hör att Stor hade en äldre kompis här. Jag sa "nej" för det ösregnade ute. Dom gav sig inte och fick för sig att dom skulle gå dit själva. Stor är sju och skulle möjligtvis hitta dit om hon kom levande över stora vägen, Liten skulle bli ovän med Stor på vägen, lämnas åt sitt öde och varken hitta hem eller till badet. Stor har nästan precis lärt sig simma och Liten kan inte simma alls. Jag var väldigt tydlig i mina nej och kom med förslag om annat dom kunde hitta på. Dom gav sig ändå inte. Till slut packade dom sin väska samtidigt som dom sa "vi tar hand om dig!", "vi behöver bara balsam!!!" och "har du sim puffar till armarna Liten?".
Sedan ställde dom sig i hallen, tittade på mig med änglaögon och sa:
"Vi ska bara gå ut och leka en liiiiiiten stund!"
Då kom den onda mamman ut, ni vet hon som pratar med väldigt tydlig och djup röst.
Denne mamma sa saker som:
"lämnar ni tomtgränsen..." och "...tror ni verkligen?..." "Utegångsförbud..." och "har man inte lärt sig lyssna på sin mamma innan så kommer jag se till att ni lär er det idag!" jag tror till och med att jag nämnde ordet "polis".
Efter mitt tal stod dom och stirrade på mig med öppna munnar.
"vill ni ha fika?" frågade jag med min nu snälla mamma-röst som återvänt.
Det ville dom.

Jag gissar att Storas kompis inte kommer komma tillbaka frivilligt på länge.
Suck.
Jag känner mig som världens tråkigaste mamma.

7 kommentarer:

  1. Bra att du sa till på skarpen. Hittade på något annat roligt att göra efter fikat?

    SvaraRadera
  2. Dom fick spela dator och titta på film. Bara för att det "ösregnade" (eller också för att jag inte orkade bråka mer. Men det skulle jag aldrig erkänna.)

    SvaraRadera
  3. Fast bättre med tråkig mamma än drunknade barn...
    *påpekar*

    SvaraRadera
  4. Mammor måste få vara tråkiga, det hör liksom till.

    SvaraRadera
  5. Nilla: Eller hur! Precis så resonerade jag! *nickar instämmande i påpekandet*
    Kalle: jag vet... Jag är inte van vid att behöva ta fram tråkmamman... Av någon anledning ( vet inte hur...) så lyssnar mina barn oftast på mina små "nej" så jag behöver nästan aldrig ta fram dom stora.

    SvaraRadera
  6. Tack tack tack! För dina fina ord hos mig.

    SvaraRadera
  7. Dont worry. Så är det med mammor, det vet alla barn. DE är innerst inne bara glada, I promise. Dom kommer att veta det om sisådär 15 år ...

    SvaraRadera