Skrivpuff: Stofil

Jag heter Marius och är fem år gammal. Jag bor i ett stort gult hus i en stor stad mitt i Sverige. Min bästa kompis heter Mimmi. Hon är sju år gammal och har redan börjat skolan. Jag har en lillebror och en lillasyster. Dom är tvillingar och ändå inte alls lika. Min lillebror har brunt hår och blåa ögon hans skinn är alldeles ljust så man kan se nästan alla hans blodådror innanför, min lillasyster har svart krulligt hår och är alldeles chokladbrun i skinnet som jag. När mamma pratar med främlingar och berättar att hon har tvillingar tittar dom konstigt på oss. Det är som att dom inte riktigt förstår vilka det som egentligen är tvillingar. Jag är ju mycket större men lillasyster är mer lik mig än lillebror. Då skrattar jag och mamma som att vi har en hemlighet.
Mimmi är i skolan nästan varje dag. Efter lunch brukar jag gå ut och sätta mig i trappan och vänta på att hon ska komma hem. Mimmi är den bästa jag vet. Hon är så rolig hela tiden och har en massa saker som jag inte har. Min mamma säger att hon har det för att hennes mamma har dåligt samvete. Mimmis mamma och pappa bor inte ihop och så fort Mimmi vill ha något så gråter hon lite och gnäller om den där saken. Då fixar hennes pappa det på ett litet kick. "Funkar finfint varenda gång!" sa hon nöjt en gång.
Mimmi vill inte att hennes skolkompisar ska veta att jag och hon är bästa kompisar. Så om hon har en kompis med sig hem från skolan får jag inte ens säga hej till henne. Dom dagarna är tråkiga.
Vi har en hemlig klubb jag och Mimmi. Vi spionerar på grannarna i huset. Det är hur skoj som helst. Här bor massor av tokiga människor. Mitt på gården står en hög björk. Klättrar man högst upp i toppen på den så kan man se in i nästan alla lägenheterna. Mimmi har en kikare som gör att vi kan kika in extra bra.
På våning tre i huset ovanför cykelskjulet har det flyttat in en gammal man. "Gubben på trean" kallar Mimmi honom. Den enda gången vi ser honom ute är när han går ut med sin hund. Han har en jättefin tax som man absolut inte får klappa.
"Akta er ongar! Han bider er!" Säger han argt om man närmar sig honom. Han pratar så konstigt den där mannen för han kommer från Skåne.
"Skåningar är märkliga!" säger Mimmi. Hon vet nästan allt. "Dom är oftast mördare eller gamla soldater. Så dom ska man passa sig för."
Vi ville ta reda på vad gubben på trean var för en filur. Så varje eftermiddag satt vi uppe i trädet och kikade in i hans lägenhet. Han var väldigt skötsam den här gubben, inte alls som vaktmästare Nilsson som samlade på ölburkar och fimpar. Gubben på trean samlade på frimärken och lyssnade på opera. Prick klockan tre, varje eftermiddag, öppnade han en burk med sardiner som han la på en knäckemacka, till det drack han en kopp te som han hade mjölk och en halv tesked honung i. Hunden som hette K.G. fick smaka lite ur burken. När gubben fikat färdigt så tog dom en promenad till parken. När dom kom hem fortsatte gubben på trean med sina frimärken. Så var det varje dag. Han hade aldrig några gäster och pratade aldrig med någon i telefon, inte ens på lördagar och söndagar.
"Det är nästan så man tycker synd om surgubben" sa Mimmi och jag höll med.
En tisdag satt jag och väntade på Mimmi som vanligt. Jag blev så glad när jag såg henne komma runt hörnan att jag skrek "HEJ!" när jag såg henne. Då stirrade hon strängt på mig. Hon hade en kompis med sig hem från skolan. En flicka med alldeles rött hår. Rött hår i flätor.
"Typiskt! Idag skulle jag ju berätta att gubben i trean inte synts till på hela dagen." Dom gick förbi mig, in i lägenheten, utan att ens titta på mig. Jag satt kvar ett tag till. Kanske skulle den där rödhåriga gå hem direkt igen. Efter ett tag öppnades dörren men det var bara en hand som sträcktes ut. Det var Mimmi som satte ut kikaren i trapphuset till mig. Jag sprang ut och klättrade upp i trädet. Satte mig på min speciella gren och tittade in på gubben. Hunden låg och sov i sin korg. Ingen opera hördes och det var mörkt i lägenheten i övrigt. Men där! På balkongen var gubben. Han såg väldigt blek ut där han satt på en av stolarna med huvudet bakåtlutat och munnen som gapade. Albumet med frimärken låg på golvet bredvid och det såg ut som han skulle ramla av stolen när som helst. "Han är död!" tänkte jag och skyndande mig ner för trädet. Jag sprang tvärs över gården och upp två trappor till Mimmis lägenhet. Jag struntade i att hon hade kompis hemma och slängde upp dörren.
"MIMMI! HAN E DÖD!!!" skrek jag rakt ut i hallen.
"VAD SA DU?!!!" Mimmi tittade ut genom sovrumsdörren.
"Gubben är död! Gubben på trean! Han sitter död på balkongen!" Mimmi rusade ut barfota på gården med mig hack i häl. Hon sprang bort till cykelskjulet och klättrade upp på taket.
"Marius! Gå och kika i trädet!" Det gjorde jag. Jag klättrade så snabbt jag kunde, högst upp i trädet. När jag tittade i kikaren kunde jag se hur Mimmi ålade sig upp för stupröret. Det såg fullkomligen livsfarligt ut. Jag vände kikaren upp mot gubben han gapade lika stort fortfarande och hunden låg kvar i sin korg.
"Tänk om hunden också är död!"
Mimmi var nu uppe vid gubbens balkong. Hon tittade över kanten men verkade tveka över att ta sig över. Hon var säkert tio meter ovanför marken. Tur att hon var så duktig på att klättra! Lisas mamma kom gående nedanför. Det var därför hon hade tvekat. Inte vill man bli påkommen när man klättrar in i en annans lägenhet. Lisa satt i vagnen och tittade upp på Mimmi. Hon pekade med nappen i munnen och sa:
"DÄ! DÄ! Mimmi! DÄ!" Men hennes mamma verkade inte bry sig om henne. När dom gått förbi slängde sig Mimmi över kanten. Taxen sprang fram till henne och jag kunde nästan inte med att titta. Tänk om K.G. bet henne! Men hon borstade bara av sig och smög fram till gubben. Höll upp handen framför näsan och munnen på honom, vände sig om och gjorde tummen upp mot mig. Han levde! Å! Vad skönt. Jag väntade mig att hon skulle ta sig därifrån samma väg som hon kommit dit men det gjorde hon inte. I stället smög hon in i lägenheten. Jag såg hur hon öppnade en burk med sardiner som hon ställde ner till K.G som blev överlycklig. Sedan kom hon ut med en liten svart burk. Jag viftade allt vad jag kunde och väste så högt jag vågade:
"Kom neeeeer! Kom neeeeeer!" Men inte kom hon ner. Nej, hon öppnade burken stoppade fingrarna i den och målade en svart mustach med krusiduller i ändarna på gubben. Han ryckte lite irriterat på näsan men sov vidare. Det var så typiskt Mimmi att göra en sådan sak och även om jag var rädd så blev jag väldigt imponerad av hennes mod. Hon försvann in i lägenheten igen. Då vaknade gubben. Han satte sig upp och gnuggade ögonen. Sträckte på sig och GICK IN I LÄGENHETEN! Jag ville bara skrika "MIMMI! AKTA DIG!" Men jag vågade inte. Gubben kom ut igen, tittade sig förvirrat omkring, gick in igen, kände på dörrhandtaget (det var låst) och försvann in i ett rum som jag inte kunde se. Då äntligen kom Mimmi ut. Hon smög sig över kanten och åkte gnisslande ner för stuprännan. Jag klättrade ner från trädet och mötte upp henne.
Trappdörren öppnades och ut kom gubben med taxen. Han visslade på oss och vi gick dit. Den svarta kletiga mustaschen rörde sig festligt när han pratade.
"Hej...barn..." sa han som han var osäker på vad han skulle kalla oss. "Vill ni ta K.G på en promenad? Han verkar...ehum... vilja det..." Jag blev jätteglad för jag har alltid önskat mig en tax och nu verkade inte K.G så farlig efter att ha sett honom tillsammans med Mimmi.
"Ja visst kan vi göra det!" sa Mimmi. "...om vi får en tia för besväret!"
"En tia?" Muttrade gubben. "Nja... en femma kan ni få."
"Okej!" Sa Mimmi och tog kopplet. Sedan gick vi till parken.
"Vad gjorde du egentligen i lägenheten?" frågade jag.
"Jag såg ju att gubben sov så jag tänkte att jag ger K.G lite extra gott. Det kan inte vara lätt att vara hund till en så ensam och tråkig gubbe... och efter att jag kletat dit mustaschen kletade jag in KG´s tassar med skokräm. Sedan skrev jag på väggen med fingrarna: "Jag har tråkigt! Vill leka med barnen på gården!"
Hon log plirigt mot mig.
Jag skrattade och kände hur min beundran för Mimmi växte.
"Du är bara för tokig du!"

//Kram
Mika