När solen stod som högst på himlen spred sig stanken i rummet. Stanken av blommor som befunnit sig allt för länge i samma vatten. Till hennes lättnad märkte hon att doften dämpades något när kvällen infann sig. Om hon kunnat gråta var det det första hon skulle gjort. I stället gjorde hon det enda hon kunde. En blink, två blink och så en blink-blink. Munnen var torr och gardinerna gräsliga. Dom hade hon valt för att han tyckte om röd tung sammet. Dom stora mörka trämöblerna var också valda efter hans manér.
"Gud har humor som lade mig här." var den tanke som for genom hennes sargade huvud. Hon hade räknat till två dagar och två nätter men var osäker på om hon börjat på dag ett. Osäker på om hon kanske missat ett dygn eller kanske två. Säker var hon på att döden var nära.
När hon först vaknade upp där på golvet hade hon försökt göra sig hörd, försökt att ta sig fram men trots dom viljestarkaste ansträngningarna rörde sig inte hennes kropp och ur hennes strupe kom endast ett ljud likt luft pressad ur en blåsbälg.
Då kom tankarna. Då kom funderingarna. Då kom minnen som hon aldrig gett sig tid till att vårda. Då såg hon allt så klart. Det hon kallat slumpen eller ödet hade sin orsak. Hon såg det så klart!
"Gud har humor som lade mig här!" tänkte hon återigen där hon låg på sin exmakes arbetsrum och stirrade på de gardiner och det liv som han valt åt henne. Det liv som han valt och hon följt så snällt och troget. Nu förstod hon att hon borde gått sin egen väg, fattat sina egna beslut, levt sitt eget liv. Nu förstod hon att varje litet beslut på vägen ledde fram till denna ändstation.
Månen tittade tröstande in genom fönstret, så stilla och så vacker, blodet, tidigare varmt, smakade nu svart i munnen.
Då, äntligen, kom döden på sin häst. Utan hämningar galopperade han genom hennes förtvinade, orkeslösa kropp och i det sista krampande andetaget kände hon sig för första gången på mycket länge fri.
//Mika
Oj så nattsvart och drastiskt slut! Välskrivet dock, texten fångar läsaren.
SvaraRaderaVilken fantastisk bild längst upp till höger,har du målat?
SvaraRaderaJag ryser när jag kommer till slutet! Frihet och sorg i ett.
SvaraRaderaFörst trodde jag det handlade om ett kidnappningsoffer, vilket kanske var meningen? Det gör känslan av den här kvinnans äktenskapliga ofrihet starkare.
Marie: Bra... det var svart jag var ute efter.
SvaraRaderaOroshjärta: Ja det är jag som målat! Roligt att du gillar!
Nilla: Jag vet faktiskt inte vad jag tänkte. Bilderna kommer till mig och så skriver jag. Men jag "tror" att hon fått en stroke och slagit huvudet när hon föll, ensam i livet, då hennes man tröttnat på att hon levde i hans skugga. För även om det var det han hela tiden försökte få henne till så var det inte det han ville ha. Så han lämnade henne men hon kunde inte släppa taget och behöll hemmet och hans arbetsrum så som han velat ha det en gång för hennes vilja och hennes röst var för längesedan tystad. Nu när hon ligger för döden inser hon att om hon fått göra det igen så skulle hon levt sitt eget liv i stället för hans. Som sagt... bilder i mitt huvud som poppar upp.