Skrivpuff: Försäkra och smälta.

Och så var dagen äntligen slut. Han vred om nyckeln, gick in,  hängde upp jackan, slängde sig i soffan och tryckte på knappen. Rummet fylldes av liv och rörelse. Människor som skrattade och kastade sig fram mellan trafiken i New York.
"ZAPP"
Musikvideo, apor, skrän.
"ZAPP"
Penslar, färg, roller, hus...
"ZAPP"
"...jaha... jag tycker att den här nya politiken är ett rent löje..." politiker, slips, gråa hus.
Han satt så en stund. Zappandes fram och tillbaka. Han gav upp, det var inget av värde på någon kanal, la fjärrkontrollen på bordet. Hans blick föll på den beige boken och han mindes tillbaka på föregående kväll. Hur strömmen hade gått och huset blivit alldeles tyst.
Tyst och skönt. Han hade tänt ett ljus, dragit fram en gammal bok och börjat läsa. Han hade njutit av tystnaden till fullo.
Utan att tveka gick han fram till tv:n ryckte sladden ur väggen, lyfte upp den otympliga tingesten i famnen, bar ut den i hallen, sparkade till handtaget till ytterdörren som flög upp med en duns, tog tio långa steg ut på gården, tio långa till bort till bilen, öppnade bakluckan, drog fram bensindunken, tio steg tillbaka till tv:n, hällde rikligt med bensin över. Slängde den den tomma dunken på marken, in i huset igen, hämtade tändstickorna i kökslådan, ut, drog ett drag med tändstickan över plånet och...
"WOOSH!"
Han kände ögonbrynen krylla ihop sig av värmen och från armarna kom lukten av bränt hår. Ett flin spred sig över ansiktet och hade grannen varit ute på verandan hade han sett det ända bort dit. Han stirrade in i elden på tv:n. Plasten smälte i hettan och något kretskort surrade envist som i protest.
Han kände lättnad och hopp inför framtiden. Aldrig mer skulle han av vana trycka igång den där tidskonsumerande dumburken igen.

Kram
Mika