Om att inte nå fram.

Det känns som jag står och stampar, som att jag inte når fram.
Det gör mig tokig och jag vill skrika högt och stampa i golvet!!!
Har sagt det förut och jag säger det igen; jag har en bild i mitt huvud.
Bilden vill inte försvinna, tro mig jag har försökt sudda bort den.
Suddat med ammoniak och kautschuk så svetten pärlat sig i pannan.
Den är kvar. Den är envis. Den ger sig inte förrän den fått komma till uttryck.
Vad gör man då när alla säger "nej" och "...det går inte!"

Stampar lite till?

Kram
Mika