En vän.

När jag inte var särskilt gammal men ändå störst i världen fick jag mitt porträtt gjord av en mycket speciell kille. Han hade ritat det på en använd färjebiljett och gav mig det nästa dag.

Jag kände mig sedd och omtyckt när han var i min närhet och vi pratade i evigheters evigheter om allt och inget.
Jag har inte träffat honom på många år... men när jag slog upp tidningen så såg jag hans namn och hajjade till direkt. Ett litet hjärta ovanför hans namn. Under namnet datum och plats. Jag  känner mig sorgsen i hjärtat och tung i sinnet.
Alldeles för tidigt, alldeles för tidigt.

Vila i frid min vän.
Kram
Mika