Appropå kosläpp...

Foto: Bengt Bjervik

Läste på Matildas blogg att dom varit på kosläpp... och en massa minnen kom till liv i mitt huvud.

När jag var liten var mitt största intresse hästar. Det största som kunde hända någon var att man hade en egen häst eller i alla fall fick vara skötare. Min kompis Anna är ett år äldre och en riktigt handlingskraftig tjej, hon och jag begav oss ut på hästskötare-jakt minst en gång om året. Trots att det stod hästar i var och varannan hage runt vårt bostadsområde så var det svårt att hitta rätt gård. Vi gick i vad som kändes som en evighet men ingen på gårdarna vi besökte hade hästar som behövde skötas om. Vi vände och gick hemåt igen, nästan hemma såg vi en liten gård och vi bestämde oss för att knacka på.
-Heeeeej... har ni hästar vi kan få ta hand om?
Mannen i dörren var gammal men såg snäll ut.
-Nej... hästar har jag inte... men jag har kor!
-Kor? Jaha!
Jag minns att vi stod läääänge och bara tittade på farbrorn i dörren. Han tittade tillbaka med pliriga ögon. Hans fru kom och undrade vem det var som knackat på dörren. Vi förklarade vårt ärende för henne också, varpå hon skrattade och sa:
-Ni kan ju följa med Gunnar ut och ta hand om korna!
Det gjorde vi. Gunnar hade en pytteliten traktor där vi fick åka i skopan. Han körde oss upp på "stora ängen" där han hade kor tjudrade. Han visade oss vilka kor som var snälla och vilka som var busiga. En av korna blev jag och Anna extra förtjusta i. Hon var brun med en vit stjärna i pannan! Nästan som en häst!!! Gunnar gav oss fritt rum att döpa kon till något tjusigt. Jag tror han hoppades på Blända eller Gullviva men jag och Anna kom på det vackraste namnet av dom alla! Vi gav henne namn efter oss själva: Mianna! Gunnar skakade på huvudet och muttrade att "...Mianna är inget namn på en ko!"
Vi var med Mianna hela den sommaren. Hon var en fantastisk ko. Hade mina döttrar sagt att dom skulle gå upp och lägga sig bredvid en ko som idisslade och sitta där en halv dag... sjungandes och fnittrande så hade jag protesterat... kor är stora, nyfikna och lite läskiga... dessutom har dom helt livsfarliga horn... och ändå vågade vi oss så nära fast vi bara var småpluttar på sex och sju år.
När vintern kom var vi och hälsade på Gunnar och korna i stallet. Det var mysigt men inte lika härligt som det varit uppe på ängen. Till våren släpptes korna ut och jag minns hur dom hoppade och skuttade alldeles galna av lycka av att komma ut i den friska luften. Mianna fick en liten kalv det året. Han hade en stjärna i pannan precis som Mianna så vi döpte honom till Stjärna.
Så småningom fick vi börja på ridskola. Korna glömdes bort och byttes ut mot knubbiga ponnysar. Ibland kommer minnet av Mianna upp till liv och jag känner hur lugn jag blir av att tänka på hur det känns att en solig dag sätta sig i gräset bredvid en idisslande ko, lägga kinden mot hennes varma mage och bara finnas där och då.

 

Kram
Mika