Power-walk utan I-phone.

Innan jag fick barn så power-walkade jag i tid och otid. Jag tror inte ens att det kallades för power-walk på den tiden. Jag kallade det promenad (i högt tempo), vilket ledde till en del förvecklingar när man ringde någon kompis och frågade om dom skulle följa med på promenad. Jag mötte dom i raskt tempo iförd luftkuddeskor (på den tiden fanns inte IBT skor) en vattenflaska i handen med ord som "Nu går vi!" och så stampade jag iväg. Jag har aldrig varit ett tränings-freak överhuvudtaget så jag förstår att dom blev lite chockade där dom stod och väntade på mig i halv klackade skor och väskan full med cigarretter som väntade på att tjuvrökas bakom närmsta hörna. En eller ett par gånger lyckades jag få med dom men oftast tackade dom nej redan på första.
När jag fick barn gick jag oändliga mil med vagnen genom Båstad. Varje dag. Men jag fick aldrig upp flåset på riktigt med vagnen i greppet och att power-walka med barn som inte längre vill sitta i vagnen är total-hopplöst.

Men ikväll! Äntligen! Gubben min är hemma, vädret strålande, barnen var på väg i säng. Då åkte dom gamla luft-kudde skorna fram och jag stampade ut i skogen. Jag gick och gick och gick. Solen lyste och jag med den. Mitt huvud tänkte tankar som jag inte slutfört på flera år. Jag gick snabbare och snabbare, jag fick skoskav, benen och höfterna bad om nåd men jag fortsatte gå. Underbart! UNDERBART!
Hade jag haft en I-phone skulle jag fotograferat hela min ljuvliga runda så ni fick följa med. Kanske är gubben hemma imorgon kväll också och då ska jag ut igen! Nu ska jag plåstra om mina stackars hälar och sedan ska det här nöjda leendet slänga sig i soffan.

Kram
Mika