Jag förstår inte var tiden tar vägen. Jag vet att jag skrivit om det förut... men det känns så overkligt att den bara försvinner. Här om dagen tog jag ner förra årets kalender från väggen och hittade FÖRR-FÖRRA årets uppe. Då såg jag att förrförra året så skulle jag på en studio dag... förrförra??? Jag trodde det var i våras.
Sjukt.
Jag försöker komma på vad det är som gör att det känns som att tiden försvinner för mig... för om jag kommer på vad det är som gör det så tror jag också att jag kan få den att lugna ner sig. Sakta ner lite...
Jag har kommit på två saker som gör att den pruttar på:
1. Stress.
2. Förmågan att inte befinna mig i nuet.
...okej... att ha barn som växer och utvecklas 200 gånger snabbare än en själv hjälper också till... men annars så tror jag att det beror på stress och att man hela tiden befinner sig i planeringsläge.
Förut så kunde en dag vara som ett helt liv. Den tog liksom aldrig slut... Nu är man förundrad över att man ens hann upp ur sängen innan det mörknat igen.
Så vad gör man? Jag vet svaret alldeles för väl. Men jag vet inte hur jag ska nå dit i realiteten. För visst kan jag säga att "jag ska sluta stressa..." men så helt plötsligt står man där igen med hjärtat i halsen och mjälten i knäna och flåsar. Speciellt nu i juletider är det lätt att hamna där.
Jag förstår inte varför allt hopar sig nu i jul. Det är ju då man ska "ha så mycket tid för familj och vänner..." men jag kan säga att detta nog är den säsongen som jag har minst tid för dom. Det är så mycket annat som ska fixas och trixas med, lucior att titta på, kakor att baka, pyssel att pyssla, fönster att städas och så vidare.
Och med det sagt så vet jag ju vad som bör göras. Nej! Vad jag VILL göra... och det är inte lååånga listor med massor av måsten... nej... det är återigen att prioritera vad som är viktigt för mig. Tänk att jag inte lärt mig än!
Nåväl... det kommer kanske lagom till pensionen... den där visheten som inte behöver funderas över utan bara inträffar och kommer naturligt! Eller vad tror ni?
Kram
Mika
Lugnet kommer. Mina barn är 15, snart 17 och snart 10 och oftast är det lugna gatan här hemma nu för tiden. Lucia har tidigare varit värsta racet med en massa tåg för äldsta killarna (skola med musikprofil). I år är 15-åringen sjuk och kan inte delta och 17-åringen går på gymnasiet och behövde bara gå i ett lussetåg. 10-åringen hade inget luciafirande överhuvudtaget. Jag njuter av ostressen. Jag har också väldigt svårt för att vara här och nu men det går bättre och bättre. Kram.
SvaraRaderaDet låter skönt... att kunna njuta av sina barn och inte känna att man sliter håret från skallen bara för att få tiden till att räcka till...kram...
SvaraRadera