Hemma hos Mika.

I morse när jag var på väg till jobbet såg jag en gammal dam stå nästintill dubbelvikt ute vid vår lastkaj. Det såg mycket märkligt ut. Ungefär som att hon hade drabbats av ryggskott. En man gick mellan sin bil och parkeringsautomaten och jag vet att jag tänkte att dom nog var ett par men trots det gick jag fram till damen och frågade om hon ville ha hjälp.
Det ville hon. "Jag kommer inte upp!" sa hon. Det var flera minusgrader ute och hon hade bara en tunn kofta utanpå sin blus. Jag frågade var hon skulle men fick inget svar. När jag la min arm om henne och kände på hennes hand var hon iskall. Hon nästan skrek när jag hjälpte henne upp till rät stående.
Längre bort stod 7-8 hantverkare och hade "morgonmöte".
-Killar!!!! Kan ni ge en hand här? Ropade jag. Dom ställde sig och stirrade oförstående.
-Jag behöver hjälp här! Ropade jag igen. Då kom två av dom fram. Den ena var snabb och tog damen under andra armen. Den andra tittade konstigt på mig när jag sa att vi måste hjälpa damen bort till närmsta trappuppgång.
-AJAJAJ... du är iskall! Sa den snabba killen till damen.
Efter många konstiga utbyten av meningar och frågor gick det upp för dom att jag och damen inte kände varandra sedan tidigare utan att jag "hittat" henne precis.
Damen i sig kunde inte riktigt redogöra för var hon var på väg, vart hon varit eller varför. Min tanke var att ringa ambulans. Först in i värme och sedan ambulans. Hon flåsade så jag trodde hon skulle bli medvetslös när som helst och hon klagade över sina ben och att dom inte bar henne. När vi kom in i värmen så kom en annan dam bakom oss. Hon sa att kvinnan bodde i hennes trappuppgång och att hon hade telefonnumret till hennes son.
Hon ringde sonen som bad henne ta kvinnan tillbaka till lägenheten och sedan låsa efter henne.

Jag klappade henne på kinden och bad henne ta hand om sig. Kändes för jäkligt hela situationen. Är det så vi vill att våra sista år ska vara? "Vi" tar inte hand om våra barn och "vi" tar inte hand om våra föräldrar... vi jobbar, jobbar och jobbar och sätter karriären först för det är ju så viktigt att göra karriär! 

Nej. Jag vill inte ha det så. Inte en chans! Jag vill vara nära mina kära och jag vill leva med dom, för dom. Så jag hoppar av det där tåget nu... jag tänker göra som jag vill och betyder det att min pension blir dålig- så får den väl bli det då! Människor måste komma före pengar. Vi måste bli bättre på att ta hand om dom som inte klarar sig själva...och inte bara genom att låsa in dom i lägenheter eller på institutioner, för det kan inte vara meningen att det bara ska vara dom friska mellan 16 och 65 år som ska leva i detta samhället... vi har plats för barn, handikappade, sjuka och gamla också hoppas jag!


Kram
Mika