När jag känner att jag måste konfrontera någon så gör jag det med lätthet. Jag berättar lätt och ledigt och på ett mycket sofistikerat sätt vad det är som bekymrar mig och så tar jag det därifrån...
Jag får ABSOLUT inte ont i magen, vill börja gråta, går upp i falsett och anklagar folk hej vilt fram och tillbaka. Jag blir inte heller vansinnigt arg och besviken redan innan samtalet ägt rum.
...Nej... så skulle jag aldrig göra... så gör ju bara dom som är rädda för konflikter.
Jag hoppas det känns bra nu! KRAM
SvaraRaderaOk, antingen var detta inlägg superironiskt eller seriöst. Lyllo dig om du är som du skrev.. inte rädd för konflikter alltså. Själv är jag lite mer av en konflikträdd typ :) Fast, säger å andra sidan alltid ifrån om jag tycker jag blir behandlad felaktigt. Ingen får trampa på en!
SvaraRaderaSv: Tack ska du ha! Ja, mirakelmakapären är bäst. Utan den, ingen äppelmos för min del.. hehe!
Jag är någonstans mitt emellan tror jag! Är väl egentligen inte rädd för att säga vad jag tycker, men är rädd att det kommer ut på fel sätt och att jag blir missförstådd - och att personen jag riktar kritiken mot inte kan ta det på ett konstruktivt sätt...
SvaraRaderaKnasterfaster: Känns bättre. KRAM
SvaraRaderaMatilda: Superironiskt. Man kan säga att jag tränar mig lite varje dag... men när jag känner riktigt mycket för en sak så blir det lätt så STORT och SVÅRT!
Cissi: Det blir oftast fel när man är rädd för att det ska tas fel... typiskt nog.
När man egentligen inte bryr sig så blir det ärligt på ett bra vis...