Idag skulle jag varit med i tidningen. När jag öppnade den var jag inte där. Det var inte så att själva artikeln jag skulle varit med i var borta... nej... bara jag.
Kände mig lite osynlig...
Jobbade en timme... och insåg att "alla" fått kaffe utom jag...
Kände mig ännu mer osynlig.
Ju längre tiden gick desto mer genomskinlig och låg blev jag där jag gick bland alla kunder i butiken och i takt som jag blev mer och mer transparent så stegrade sig min förkylning.
Jag ville bara hem.
Så kom det en liten farbror gående i butiken.
-Hej! Sa jag och log.
-Hej! Sa han. Jag väntade lite innan jag frågade:
-...vill du ha hjälp?
Då log han mot mig och sa:
-Neeej... jag står kvar för jag fick ett sånt underbart leende av dig! Jag måste stanna upp och njuta av det... Det är sånt man uppskattar när man är gammal och ensam.
Då! Just då! Kände jag mig så levande och synlig. Skit i tidningar och kaffe... det betyder ingenting!
Vi småpratade lite till om ditten och datten.
Jag hoppas att han kände sig mindre osynlig när han gick ut ur butiken... det gjorde i alla fall jag.
Kram
Mika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar